onsdag 29 januari 2014

Här var det kallt som i...

...sjukdomstider.. Det blev inte mycket skrivet här i januari men jag har inte hunnit jobba så mycket heller... Jag började med en veckas jobb, sedan blev jag sjukskriven i en vecka pga allmän nedstämdhet, eller vem-är-jag.om-jag-inte-kan-ha-jobbet-som-hobby-depression, som jag kallar det. I sju år har jag haft jobbet som hobby. Läst facklittertaur på fritiden, Twittrat jobb, Facebookat jobb, pratat jobb, lagt minst 20'000 kr (and counting) på egen fortbildning men krockade kapitalt med förskolans utveckling i december.

Att krocka med förskolans utveckling har inte så mycket med min kommun att göra utan med förskolans utveckling i stort i landet. Kanske snarare med politiken kring förskolan. Som förskollärare FÅR man INTE trivas på sitt jobb och engagera sig i att just den förskolan ska blomstra. Det är allmänt känt landet över att om man vill klättra i lön så MÅSTE man byta arbetsplats. Det är även det råd jag fått från Lärarförbundet.

Nu råkar det vara så att jag älskar utveckling, och att utvecklas, och det anser jag borde premieras på något vis. Men sanningen är den att få kommuner idag har möjlighet att höja lönen för oss förskollärare så mycket som skulle behövas. Det behövs mer pengar uppifrån som är riktade mot förskolan. Bättre personaltäthet (med förskollärare) och högre löner som följer med din engagemangsnivå. Jag vet att min kommun har kommit så långt som till en ny lönesamtals/lönesättningsmodell men för min del kommer den tyvärr för sent. Efter sju år i yrket och med allt engagemang har jag ändå bara samma lön som nya förskollärare får efter genomgånget mentorsår. De är självklart värda det, jag är jätteglad att ingångslönerna ökar men det krockar för oss andra. Det skulle vara intressant att veta hur många skolledare, fackliga representanter och politiker som faktiskt tror att alla med individuell lön kniper tyst om vad de fått? Sanningen: De som har lite är nyfikna på vad andra fått, och de som fått mycket är ofta glada i att berätta hur duktig chefen tycker att de varit... Människan har en jämförande natur.

Mitt i denna nedstämdhet började jag se mig om efter möjligheter till att vidareutbilda mig till lärare mot 1-3 eftersom halva min utbildning ändå är ENBART mot FÖRSKOLEKLASS. Jag gillar att jobba med sexåringarna men har ingen anställning i förskoleklass, därför har jag heller ingen möjlighet att gå "den kortare vägen". Jag måste söka in till ett grundlärarprogram, hoppas på att åtminstone några kurser går att tillgodoräkna (det finns ingen högskola som kan ge preliminärbesked på detta) och sedan läsa på heltid med studielån och studiebidrag. Efter att jag redan dragit på mig stora skulder under min LÄRARUTBILDNING. Så i dagens läge måste jag alltså skaffa mig lika mycket studielån TILL vilket ju de flesta vet, är omöjligt att få att gå ihop ekonomiskt på en lärarlön. Eller ursäkta, en förskollärarlön. Alla vet ju att lärare för äldre åldrar som har mindre ansvar för den sociala utvecklingen, som skickar vidare tuffa samtal till skolkuratorn och som undervisar i färre ämnen har betydligt mer i lön än en förskollärare. Själv ska jag undervisa i samtliga ämnen inkl matematik och svenskans alla bitar med språkljud, grundläggande språkutveckling, läs- och skriv..... Jag ska jobba mobbningsförebyggande, lägga grunderna för barnens sociala utveckling så att de längre fram klarar alla de sociala spelreglerna såsom turtagning, att kliva in i pågående lek, att vara en god kamrat. Jag ska också jobba interkulturellt och aktivt tänka på hur vi kan undervisa om andra kulturer, hur vi kan få det att ske på ett så naturligt sätt att alla våra barn, både nu och senare, ska se på världen som en stor mötesplats för alla med samma möjligheter till att få tänka och utvecklas oavsett var man bor, varför man bor där etc. Och då menar jag inte bara "andra kulturer" i form av var man kommer ifrån. Jag pratar om den bakgrund alla har oavsett om man kommer från en kärnfamilj, en regnbågsfamilj (som ju också givetvis är en kärnfamilj), fattiga förhållande, etc. etc. Utöver detta krävs av oss inom förskolan ett mycket större känslomässigt ansvar och engagemang. Vi tar emot barnen när de är som bräckligast, vi kan inte bara säga åt barnen "att sluta skrika", vi bryr oss och tar upp dem i knäet. Ibland sitter man så i en timme för att ett nyinskolat barn behöver det, eller för att en femåring har feber. Ju äldre barn man jobbar med desto mindre känslomässigt engagemang krävs det. Så nej, jag kan inte förstå varför det ska vara så att lönen är beroende av var i skolväsendet du jobbar. Och skulle det vara beroende av det så borde det snarare vara så att vi som jobbar inom förskolan skulle ha betydligt mer i lön än en gymnasielärare. För guess what, vi gör också "lektionsplaneringar" fast för hela dagar, veckor... Hos oss måste vi se till att hela dagen är en lärande situation för alla barnen. Hela tiden. Vi planerar inte för 60 minuter svenska.

Efter herr Björklunds utspel för ett par veckor sedan tror jag knappast att någon skolledare skulle vilja anställa mig i förskoleklass med min utbildning. Det är ju trots allt väldigt vanligt att man jobbar F-2 eller F-3 ute på skolorna idag. Jag älskar att jobba med barn och kan tänka mig hur givande det kan vara för barnen att jobba med äldre/yngre klasskompisar. Så jobbar ju jag själv idag med mina 1-5-åringar.

Jag älskar mitt jobb, visst är det ett sorts kall, men nu står jag inför att leta andra jobb. Andra möjligheter för utveckling. För politiken har satt stopp för mina utvecklingsmöjligheter. Man ska inte jobba för länge på samma arbetsplats sägs det ju. Man blir hemmablind. Jag tror att för motivationens skull räcker det säkert att jag byter förskola. Jag trivs ju med att jobba med barn! Jag tror att jag tidigare varit för rädd att byta jobb eftersom jag är lite av en "jag vet vad jag har men inte vad jag får"-person. Nu känns det mer som en spännande utmaning! Två jobb sökta hittills, får se hur det går. Det är hur som helst spännande och jag känner hur det pirrar så där positivt i kroppen som när jag står inför något nytt. I höstas hade jag samma känsla och sökte annat jobb inom enheten med samma pirr i kroppen. Jobbet gick till en annan duktig tjej men det fick mig att reflektera. Reflektion är viktigt.

Ursäkta detta extremt långa, trötta, politiska inlägget men det är min känsla i debatten.

1 kommentar:

  1. Detta "extremt långa" var det bästa jag läst på länge. Tack!
    Du sätter verkligen ord på hur många av oss känner, ha en riktigt härlig helg// Borlänge pedagogen

    SvaraRadera