måndag 11 mars 2013

"Pedagogik för moderna barn" med Lars Andersson

Idag har jag varit på den absolut bästa förläsningen på LÄNGE om jag någonsin varit på någon bättre! Igår var jag tveksam. Herregud, hur skulle jag orka sitta i en aula mellan 8 och 16 med bara 1,5 timmes lunchpaus och ha ENBART föreläsning?! Det är ju sex timmar! Idag tänker jag annorlunda. Swish sa det så hade de sex timmarna gått och jag hade lätt återkommit om han haft ett tvådagarsseminarium!

Lars Andersson beskrev i lättsamma ordalag och med många kopplingar till verkliga händelser inom skola och förskola blandat med små anekdoter från livet som farfar. Jag satt och knappade på paddan hela tiden (jag bugar mig för EverNotes skapare) och har nu flera sidor med anteckningar!

Det är svårt att sätta fingret på vad exakt jag fastnade mest för men föreläsningen började med tankar och teorier om barn för tio, femton, tjugo år sedan kontra barn idag. Tänk egentligen vilka skillnader det är mellan barn idag mot när jag själv var fem år för 25 år sedan! När jag var liten tittade jag på Bolibompa. Punkt. Jag hade ingen dator, eller massa barnkanaler, eller hyllan fullpackad med DVD:er. Jag lekte ute på gården mellan hyreshusen med flera andra barn. Och om det regnade var vi inne hos någon och LEKTE. Jag har hört många pedagoger uttrycka en undran över hur det kan komma sig att så många barn inte verkar kunna leka idag. Men i verkliga livet så menar Andersson att moderna barn inte övar sig i att leka lika mycket som de gjorde förr. Det finns något hela dagen för barnen att titta på om föräldrarna låter dem göra det.

Jag tänker att för många är det Byggare Bob, Händige Manny, Dora, Musses klubbhus, Bolibompa, Lattjo Lajban, Lilla Röda Traktorn... Jag kände mig träffad direkt. Jag VET ju att barn inte bör titta så mycket på TV men vad gör mina egna barn? Vi har i och för sig inte mer än gratisutbudet på TV:n men är det inga bra pedagogiska barnprogram så åker det lätt på en film från bokhyllan och sitter jag och jobbar eller grejar med tvätten så kan de bli sittande i flera timmar ibland. För om jag lämnar killarna ensamma utan en TV så slutar det ALLTID med höga skrik och mycket tårar. Det skulle min egen mamma aldrig gått med på. Men nu vet jag varför det blir på det här sättet. De har helt enkelt inte tränat sig på att leka tillräckligt mycket. Och jag har inte varit delaktig i leken på det sätt som min egen mamma alltid var. Jag kommer hem, lagar mat, äter och lägger barn. På helgen måste vi ta tag i allt det hushållsarbete som inte hinns på veckan. Detta visar nog på en ganska vanlig situation i svenska hem idag och det visar också på var vi i förskolan kanske behöver lägga ändå mera krut. Vi behöver stötta barnen utan att ge dem svaren när de är på väg att starta upp en lek. Detta har vi börjat med i högre grad hos oss det senaste året och vi märker resultat.

Andersson tog även upp vikten av att vi pedagoger är förberedda. Genom en ordentlig terminsupptakt där man får möjlighet att diskutera allt från regler och förhållningssätt till scheman och dokumentation till utvärdering och veckopanering så står vi rustade. Rustade för förutsedda såväl som oförutsedda händelser i förskolan. Om jag som pedagog är säker i mitt förhållningssätt gentemot barnen så kan jag också bemöta även de barn som utmanar oss i förskolan när jag träffar på dessa. Just att möta/bemöta barnen på ett värdigt, respektfullt och öppet sätt men utan att tappa ledarrollen var något som Andersson talade varmt om och när han pratade klickade det till i huvudet på mig. Igen och igen och igen.. Det var aha-upplevelser och gamla tankar som väckts till liv igen om vartannat.

En annan sak som jag fastnade för var begreppet "inlärd hjälplöshet". Detta har vi pratat om många gånger i vårt arbetslag och vi har blivit bättre på att utmana istället för att serva. Tidigare var fokus i tamburen t.ex på att alla barn skulle komma ut fort för att hinna vara ute lite längre och därför satte vi på vantar, drog upp dragkedjor och i vissa fall tog på hela overallen på barn som egentligen klarade sig alldeles utmärkt själva. Genom ett sådant agerande menar Lars Andersson att man skapar en inlärd hjälplöshet och det är precis så våra tankar har gått för vad får vi om vi alltid servar barnen, om vi låter vår telefonkontakt vänta så fort barnet ber om uppmärksamhet och alltid låter barnet få det största päronet? Vi får barn som står som handfallna när de inte får instruktioner, vi får barn som alltid kräver uppmärksamheten först och barn som får utbrott så fort någon annan hinner före till det största päronet... Inte alltid givetvis, det finns undantag men i det stora hela stämmer det. Hos oss kan alla, på sitt sätt, i sin takt och får hjälp med det där sista eller den där dragkedjan som krånglar men glädjen och stoltheten hos ett barn som gjort det mesta själv riktigt lyser!

Vikten av att bekräfta barnens känslor är ytterligare en sak som känns oerhört aktuell. Att t.ex bekräfta känslan men inte handlingen i en konflikt. "Jag ser att du är arg, det får du vara men du får inte slå Kalle. Det är inte okej. Nu får du ställa tillrätta." En ny tanke hos mig uppstod när Andersson pratde om att man kan hjälpa barnet att ställa tillrätta t.ex genom att fråga om jag ska framföra barnets förlåt om det inte vågar själv. Egentligen helt logiskt och medmänskligt men jag har helt enkelt inte tänkt så förut. Självklart kan man göra så i många fall! Det innebär inte att man fråntar barnet ansvaret för handlingen utan snarae tvärtom, det tar ett större ansvar än när det tvingas stå framför en kompis och säga ett förlåt (som barnet oftast inte menar när det är framtvingat).

Hur mycket jag än skriver här kan jag inte göra Lars Andersson rättvisa. Får ni en möjlighet att lyssna till denna härliga föreläsare så grabba tag i den möjligheten! Jag tänker att en sådan här föreläsning ger olika individer olika input eftersom det är så lätt att relatera till allt som sägs, man hittar sig själv lite överallt!

Jag avslutar med ett par minnesvärda ord från dagen:
"Det är bara moderna barn vi möter idag, det finns inga omoderna barn. Vänta inte på sådana!"

1 kommentar:

  1. Vad roligt att du har varit på föreläsning med honom, vi har honom som handleare på vårat jobb och jag tycker han är som gud :)

    SvaraRadera