tisdag 27 november 2012

Julens tid är i antågande

och med den även julpysslet. Jag försöker att erbjuda barnen ett gemensamt skapande i så stor utsträckning som möjligt MEN samtidigt tänker jag att jag inte kan frånta barnen det "klassiska pysslet" helt och hållet eftersom barnen faktiskt kommer i kontakt med detta även utanför förskolan. DÄREMOT tänker jag att JAG som pedagog inte bör komma med papper och flörtkulor i ,av mig, valda färger, och sedan lägga till tubstickat tyg och ett par träskor. Om ett barn kommer till mig och säger "Therese, jag har sett ett rutigt hjärta i en affär, det var av papper, det skulle jag vilja göra". Då tänker jag att det är min uppgift att hjälpa barnet vidare i sitt sökande genom att erbjuda t.ex datorn och google för att hitta en beskrivning OM barnet själv inte först har några idéer om hur man kan göra. För mig är huvudsaken att det blir just det barnets hjärta eller tomte. Inte Panduros eller Creatives eller samma som storebror kom hem med för tio år sedan. För det är oerhört viktigt att komma ihåg att vi pedagoger finns till på vårt arbete för att stötta barnen i deras utforskande och testande, inte för att de ska få "fina" produkter att ta med hem. Vi finns till för att barnen ska känna sig stolta över vad just de har gjort. Men givetvis finns det barn som kanske inte alls gillar att pyssla eller av andra anledningar inte kommer hem med en produkt alls, det viktiga är att det är BARNETS val. Det finns faktiskt till och med barn som inte ser julen som jag gör.

Många barn i vårt land ser inte julen som en glädjens högtid utan kanske snarare som den nattsvarta tiden som återkommer varje år och då är det inte min roll som pedagog att "se till" att lille Pelle eller lilla Stina kommer hem med en rödgrön smällkaramell fast han inte egentligen vill. Vissa barn leker hellre med ballonger eller har vattenlek än deltar i den klipp- och klistraorgie som brukar starta så här i november-december. Så mitt löfte till mig själv i år är: JAG SKA HÅLLA HÄNDERNA BAKOM RYGGEN OCH INTE KLIPPA UT, RITA ELLER SY EN ENDA TOMTE ELLER ÄNGEL! På jobbet då. Hemma gillar jag att skapa mina egna dekorationer till granen i cernit eller fimolera.

2 kommentarer:

  1. Jag håller både med och inte med. I grunden håller jag med dig, barnens egna skapande är mer utmanande och kreativt än färdiga mallar. Deras egen skaparlust ska inte dödas av att ALLA nödvändigtvis ska göra tomtar av toarullar. Alla är som du säger inte särskilt intresserade av vare sig jul, klister eller ateljén.

    Däremot tycker jag absolut att lärare bör och kan visa tekniker. Vi har t ex inrett ett limpistol-rum med en massa material. Jag har gjort några tomtar, några granar och lite pynt av olika material och hängt upp det i rummet som inspiration. De ser att "aha! Man kan sätta ihop flirtkulor som snögubbar!, man kan ha bomull som skägg!" osv. När de sett det, får deras egna skapande en extra skjuts, de har lärt sig nya tekniker och deras pyssel ser knappast ut som mitt i slutändan.

    SvaraRadera
  2. Jag håller helt med dig angående tekniker men risken med att visa en helt färdig produkt som inspiration är att barnen kan låsa sig i sin skapande process. Men givetvis arbetar jag olika med olika barn och vissa barn behöver absolut det extra tydliga. Man får se till varje individ.

    Jag tänker att jag försöker inspirera utifrån den proximala utvecklingszonen och ställer därför inte fram färdiga tomtar som ska plockas ihop av en tvååring utan försöker inspirera med material och tekniker som ligger i linje med vad barnet nästan kan. Detsamma gäller femåringarna. Där kan de gärna utnyttja varandra som resurs. Säg att jag på deras initiativ ska julpyssla med fyra femåringar, då sitter vi först ner och pratar om vad de tänker att julpyssel kan vara. Sedan kan de gärna få visa varandra och förklara olika tekniker och jag kan stötta med min kunskap om jag känner att den verkligen behövs.

    SvaraRadera