söndag 7 oktober 2012

Tankar om "Vad berättas om mig?" av Bente Svenning


Här är en bok som gjord för att skapa livliga diskussioner i arbetslagen! Om alla får möjlighet att läsa den och tid till diskussion då vill säga men ändå. Svenning lyfter många viktiga frågor utifrån barns rättigheter och möjligheter till inflytande i förskolans dokumentation. Själv försöker jag ge barnen i alla fall en viss delaktighet genom att fråga om jag får sätta upp bilder och om jag får fota dem när de gör något. Men oftast känner jag att det är svårt när det väl kommer till att göra något särskilt att sätta in i portfoliopärmen. Även denna fråga lyfts i boken liksom massor av andra frågor som jag markerat inför kommande arbetslagsträffar. De utgör en jättebra grund att diskutera kring för att nå fram till en gemensam bas i verksamheten. Författaren ger inga direkta svar utan ställer hela tiden frågor som jag som läsare tvingas att reflektera över vilket är en skön variant av bokläsning.

”Vuxna saknar från sin barndom många av de erfarenheter dagens barn får som en naturlig del av sin uppväxt. Detta ställer också nya krav när det gäller hur vi förhåller oss till dokumentation i förskolan. Vi ska kunna använda alla de nya möjligheterna rent praktiskt och samtidigt ta ställning till hur det kan göras på ett bra sätt. Att alltför mycket utgå från sin egen uppfattning om hur dokumentationen gjordes förr, är en otillräcklig grund att stå på.” (s.21)

Jag tänker att alltför många har jobbat på exakt samma sätt alldeles för länge utan att få möjlighet till utveckling. När nu de utökade kraven på dokumentation kom så var det nog många som inte var tillräckligt rustade och som nu känner sig frustrerade över mängden ”extra arbete”. Därför förstår jag också diskussionen kring att många känner sig frestade att använda alla dessa mallar, planer och metoder som finns för kartläggning och insamling av data. Jag är en av dem. Men jag väljer hur jag använder dessa mallar och metoder med en viss försiktighet. Jag sväljer inte allt med hull och hår utan ser kritiskt på materialet innan jag börjar använda det. Se på TRAS till exempel. Det använder inte vi enligt handboken. Vi fyller i för varje barn men tolkar resultatet utifrån verksamheten. Dvs om det saknas samma ruta på många barn är det ju vi som behöver justera något i vårt arbetssätt eller i miljön för att stimulera detta. Det är ju inte barnen det är fel på.

”Allt det vi lärt oss och tänker och tror om barn kan begränsa oss och innebära utmaningar i mötet med barn och tron på barn som kompetenta individer när det gäller om, och eventuellt på vilket sätt, de ska delta i dokumentationsarbete.” (s.35)

Delar av dessa tankar hade vi i arbetslaget för inte så länge sedan. Vi har alla gått olika skolor vid olika tider och lärt oss ibland helt olika saker. Därför är det inte konstigt att vi ibland krockar i våra samtal. Det blir kulturkrash så att säga men sådana krockar är viktiga att få för att utvecklas i sitt tankesätt tror jag. Det viktiga är att man är medveten om de olika synsätten och kan reflektera runt hur man i arbetslaget ska bemöta detta. Jag tror att många barn är kapabla att själva vara delaktiga i dokumentationen men precis som med oss vuxna kanske man behöver ta det lite i taget i små steg. Det är som i min ateljé. Om jag bara släpper in 5 barn där utan att de tidigare fått sitta där och diskutera kring hur vi är när vi är därinne så riskerar jag att få en ateljé med färg överallt, papper på golvet och limpistolen i eluttaget, Men barn som är förberedda och som fått pröva sig fram i lagom takt kan snart vara ensamma i ateljén. Samma sak gäller nog dokumentationen. Om vi har en god organisation kring vår dokumentation så finns också en viss logik som barnen snabbt snappar upp. Genom att se barnen som kompetenta så kan man ju faktiskt ganska lätt ha ett samtal med en fyra- eller femåring om varför vi vill sätta in vissa saker i portfolion. ”Tycker du att detta visar att du har utvecklats från det här som är det senaste insatta så är det klart att vi sätter in det!” och ”Vad skulle du vilja berätta för dig själv när du blir större om den här bilen/ texten?” skulle ju kunna vara frågor som passar i sammanhanget. MEN man ska ju alltid vara medveten om att det då ändå är jag som pedagog som till stor del styrt över innehållet även om barnen får vara delaktiga på en viss del. Jag som pedagog anser ändå att jag har det övergripande ansvaret för att portfolion visar på en läroprocess och inte blir ett fotogalleri eller en stor teckningssamling. En annan tanke som författaren lyfter fram är möjligheten till att barnen kan få en egen skrivbok som de kan be pedagogen skriva in saker de vill komma ihåg, klistra in vad de vill i och ta med vart de vill eftersom det då blir DERAS bok. Detta tycker jag är en god idé men jag funderar ändå på om det skulle fungera. Det kanske faktiskt är värt att prova för det känns som ett sätt att få syn på det som BARNEN tycker är viktigt.

En stor del av boken handlar på olika sätt om barnsyn. Hur ser vi på barn?
Är de beings eller becomings?
”För att förtydliga skillnaderna mellan synen på barn som individer som måste påverkas och styras och uppfattningen att barn är människor med värdefulla åsikter och kompetenser…” (s.41) Jag valde att citera här därför att detta är otroligt bra skrivet. Alla enskilda pedagoger borde verkligen ta sig en god stund att fundera över denna fråga och sedan ta med sig den till sitt arbetslag och fortsätta diskussionen där! Har vi kommit fram till en ungefärlig slutsats (vår barnsyn kommer ju troligtvis att fortsätta förändras), då först kan vi fundera över hur vi vill att vår verksamhet och dess dokumentation ska se ut. En intressant frågeställning som också är värd att ta upp är ”Hur ser barns vuxenperspektiv ut?” Hur tycker de att vi vuxna är, hur ser dem på oss? Det vore intressant att ta upp frågan om regler med barnen. Troligtvis kan de fler s.k. oskrivna regler som vi vuxna använder än vi vet om själva.

Svenning lyfter också frågan om små barn kan delta i dokumentationen och svaret är att  visst kan de det! Ett exempel som hon tar upp är att om jag som pedagog tagit foton från en aktivitet så kan jag lägga ut dessa på golvet och låta barnen visa vilka bilder som de vill att vi ska sätta på väggen. Det är ett jättetydligt exempel på små barns delaktighet tänker jag eftersom många små barn är konkreta och visar snarare än pratar och diskuterar. Man kan även fråga en tvååring om hon eller han vill spara sitt senaste alster i exempelvis lera eller om barnet vill ta hem den. Det kan barnet direkt visa genom att gå till sin plats eller ställa saken på anvisad plats..

En annan tanke som väcks är huruvida vi ska dokumentera allt och visa upp eller prata om allt med vårdnadshavare. Har barnen rätt till ett privatliv på förskolan eller inte? Är förskolan som en enda stor Big Brother-värld? För det är ju trots allt en sorts dokumentation när vi i tamburen berättar vad som hänt under dagen… Och hur är det med de bilder som vårdnadshavare tar vid luciatåget eller midsommarfirandet? Har barnen godkänt att bli upplagda på Facebook eller andra media eller att ens bli fotade? Är barnens ovilja att gå med i luciatåget i själva verket inte en ovilja att gå och sjunga utan snarare en ovilja att möta den paparazziliknande blixtattack som kommer när man närmar sig alla anhöriga, i mörker dessutom?

En oerhört läsvärd bok som rekommenderas till alla som arbetar inom förskolan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar