söndag 14 oktober 2012

Tankar om "Portfolio i förskolan - att komma igång" av Göran krok och Maria Lindewald


När jag började läsa den här boken så blev jag frustrerad och arg. Såhär kan man väl inte jobba! Med rubriker som ”Jag är duktig” och långa beskrivningar av hur duktig Kalle är (vilket han tydligen inte var innan) som gör si eller så. Han har blivit så snabb med än det ena än det andra (underförstått så var han ju långsam tidigare)… Men så insåg jag att boken jag håller i min hand är från 2005… Mycket har hänt inom pedagogisk dokumentation i förskolan sedan dess. Efter den insikten började jag försöka läsa lite mer mellan raderna och fånga upp det jag verkligen känner vore positivt att ta upp i dagens arbete. Då blev boken riktigt läsvärd! Men som sagt, den behöver läsas med kritiska ögon, man kan inte köpa den rakt av.

Författarna poängterar vikten av att ha ett enkelt och tydligt upplägg som lätt kan följas av barnet eftersom det är barnet i lika stor grad som pedagoger och vårdnadshavare som lätt ska kunna se sin läroprocess. Det är viktigt med en kontinuitet i insättandet av nytt material. Ett exempel är det enkla i gammaldags klipp- och klistrateknik. I boken beskrivs hur man på ett vanligt A4-papper sätter in en bild på ettåriga X som alltid väljer att läsa samma bok om och om igen. Pedagogerna tar ett foto av boken och klistrar högst upp på ett vanligt A4. Pedagogen noterar också titel, författare och annat som kan vara intressant för framtiden under bilden.  Ett halvår senare kanske barnet väljer en annan något svårare bok eller har fastnat för en bok av samma författare och pedagogen tar då ytterligare ett foto som klistras in under det andra med liknande text. Så kan man fortsätta under barnets förskoletid och barnet ser då lätt hur det har utvecklat sin läsidentitet. Kanske får vi här även se en bild på X när hon som femåring själv läser högt ur någon bok. Då har vi tydliggjort läroprocessen! Samma sak gäller med teckningar. Var sak på sin plats i kronologisk ordning så att barnet själv kan se sin utveckling. Säg det barn som börjar rita ”gubbar”. Om gubbar från varje halvår hamnar i portfolion så ser barnet tydligt hur det har förändrat sitt tänkande. Eller om man med jämna mellanrum fotar det byggintresserade barnets byggen med klossar och duplo under förskoletiden med kommentarer liknande ovanstående tillsammans med barnets egna tankar.

En metod som jag absolut tänker föreslå att vi prövar hos oss är att samla material till pärmarna i personliga materialsamlare och att vi sedan fram i december-januari-februari kan sortera och reflektera över om materialet visar ett lärande och således platsar i portfolion. Med ett sådant arbetssätt tänker jag att man lätt kan göra barnen delaktiga utifrån sina möjligheter. En femåring t.ex kan sitta med när man plockar fram materialsamlaren och utifrån sin portfolio vara med och reflektera över om det här fotot visar på en utveckling från tidigare foton i ämnet…

Jag ställer mig frågande till de portfolioflikar som används här. Det känns som att detta lätt kan leda till de gammeldags fotoalbum som många förskolors pärmar har haft karaktären av de senaste åren. Själv skulle jag nog använda andra rubriker mer kopplade till läroplanen, kanske till och med med vissa underrubriker enligt ämnen som språk, matematik etc under Utveckling och Lärande… Det skapar en tydlighet för framförallt de vuxna som kommer i kontakt med portfolion och samtidigt skapar det en förståelse för de grundläggande begreppen hos barnet.

”I förskolans värld har vi ofta förskolans egna rutiner och regler i fokus när vi planerar eller dokumenterar våra aktiviteter. Vi är vana att fotografera och berätta från skogsutflykten, höstfesten och att videofilma hur en dag eller vecka ser ut på förskolan. Det beror till stor del på att detta är konkreta händelser, lätta att se. De utgår från ett vuxenperspektiv och är planerade av vuxna.
     När vi ska dokumentera barnets eget lärande i den fria leken blir det genast knepigare. Inte sällan hamnar detta på kollisionskurs med det vi planerat att se. Vi försvårar seendet genom att tänka att det ärnågot ’speciellt’ vi söker när vi observerar det enskilda barnets lärande. Det är det ju inte! Det är det unika för det enskilda barnet som är intressant för oss.” (s.18-19)

Här tänker jag att många pedagoger fortfarande försöker att fånga både och. Både de där pedagogstyrda aktiviteterna som vi är vana vid OCH barnets intresse och eget lärande. Då blir det för stort. För mycket. Och i ärlighetens namn så kanske det bara är två av barnen som var med på skogsutflykten som var jätteintresserade och som fortsatte prata om myrorna även efteråt. Då är det inte nödvändigt att sätta in samma papper i alla barnens pärmar? Och ska vi sedan se till att vi vill få med barnens individuella tankar och uttryck kring detta så kan man fundera på vad vi ska skriva på Pelles papper, han som hela promenaden inget hellre önskade än att få komma tillbaks till gården och lära sig cykla, hans för tillfället största intresse. Men det blir lätt så att Pelle får ett papper om skogsutflykten i sin portfolio men inte de fyra papper som kanske skulle visat hans tappra försök att klättra upp på den minsta trehjulingen som tvååring såväl som hans stolta min när han som femåring svischar fram på en tvåhjuling…

Författarna tar bl.a upp frågor som jag tänker passar mycket bra att fråga barnen vid såväl särskilda tillfällen som kanske vid matbordet.

Vad har du lärt dig?
Hur gjorde du då?
Vad är det bra för?
Vad skulle du vilja lära dig?

Alla viktiga frågor som speglar barnets egna tankar och ambitioner snarare än pedagogens. Dessa frågor är även utmärkta att använda när man i efterhand sitter tillsammans med barnet och tittar i portfolion. Man kanske till och med (läs troligtvis) får tankar från barnet som är väl värda att skriva in i portfolion!

Samtidigt tänker jag att det är viktigt att inte glömma att det är pedagogens uppgift att ta vuxenansvar och att ta sitt läraruppdrag på allvar. Om vi ska synliggöra varje barns individuella läroprocesser så kan det  som författarna uttrycker det ” Det kan finnas behov av att gå igenom tidigare års alster och sortera bort det som inte visar barnen deras lärande. Man begränsar för att ge barnen möjlighet att få överblick och kunna se sitt lärande.” (s.77)

Det finns pedagoger som ofta tar sådana där foton i vardagen bara därför att och som ju barnen faktiskt tycker är roliga att titta på. Här föreslår författarna att man kan samla sådana lösryckta foton i en plastficka längst bak i pärmen och sedan kanske barnet själv vill göra ett kollage av bilderna under sin sista tid på förskolan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar