måndag 1 oktober 2012

Tankar om "Barn som inte leker" av Marie-Louise Folkman och Eva Svedin


Jag har försökt läsa den här boken flera gånger men har haft svårt att komma in i den. När jag började läsa den denna gången sögs jag in direkt. Jag var mogen för den nu. När man gång på gång konfronteras med barn i verksamheten som inte tycks leka som andra börjar man fundera på VARFÖR? Varför kommer de inte in i leken? Varför hittar de inte på något själva? Framförallt gäller det ju när barnen kommer upp i 3-5årsåldern när man ju brukar kunna se hur de LEKER, när ögonen glittrar och man förstår att de är i en annan värld för en stund. Det är när jag som pedagog inte ser det som jag behöver fundera på VARFÖR. I den här boken öppnades mina ögon för nya tankar och nya möjligheter.

Kan det vara så att förmågan att leka behöver lockas fram? Att jag behöver gå in i leken för att visa hur man gör? Att jag kanske behöver titta närmare på vilken sorts lek som barnet egentligen leker. Kanske femåringen inte haft möjlighet att träna turtagningen från början utan att det är där jag behöver börja. Med de första lekarna som att sitta på golvet och rulla en boll fram och tillbaks. Eller så kanske jag behöver arrangera lekgrupper ibland för att stötta barnen i att visa varandra och hjälpa varandra in i leken genom att komma med frågor som ”Hur ska ni göra nu? Vem är mamma? Vem ska vara storasyster? Var bor ni?” För att få barnen till en samsyn på den lek de menar med ”Vi ska leka mamma-pappa-barn!”

Många av de konkreta fallbeskrivningarna fick mig att direkt associera till specifika barn jag fått lära känna och jag kände lite av om jag-bara-hade-läst-det-här-då-känslan. Samtidigt så vet jag att om jag hade läst boken då, innan jag fick egna erfarenheter att fundera kring så hade jag inte fått samma positiva känsla som nu. Ett citat som verkligen fastat i mig är

Att vara någon och att vara någon som leker handlar inte om olika saker eller det ena före det andra. Det går hand i hand. För det är genom att leka som barnet intuitivt formar bilden av sig själv som en unik person, samtidigt som lek med jämnåriga förutsätter att barnet inom sig vet vem jag är, vad jag kan, vad jag vill. Utan fast mark för sin självkänsla går det knappast att vara den ena parten i ömsesidig lek: våga visa sin vilja och respektera andras, vänta på sin tur och ta sin egen.” (s.41)

Detta tycker jag speglar lekens väsen. Genom att leka bygger barnet upp sin självbild och genom en stark självbild ökar barnets förmåga till att leka med andra. Som en god spiral. Och det är min uppgift som pedagog att skapa möjligheter såväl till olika former av lek som till en miljö där barnets självbild kan växa sig stark. Det gäller ju både den fysiska miljön och den sociala miljön och därför tänker jag bör en ständig diskussion föras om hur möbleringen ser ut, vad man erbjuder och hur det presenteras likväl som hur det sociala samspelet ser ut mellan barn-barn och pedagog-barn. Detta eftersom man alltid behöver ompröva sina tankar allteftersom barnen blir äldre, barngrupper byts ut eller kollegor som kommer och går.

För att knyta an till atelieristan i mig avslutar jag med följande citat (även om alla barn inte går igenom samma stadier)

”Som allt skapande och hantverk kräver leken mycket övning och många förstadier innan den ser så mycket ut för världen. Lika väl som barn inte genast kan rita fantasifulla och detaljrika teckningar utan att först ha prövat sig fram genom klotter och huvudfotingar, kan de inte heller delta i den gestaltande och kreativa leken utan att först ha börjat på lekens klotterstadium.” (s.55)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar