söndag 7 oktober 2012

Nya tankar om "Varför pedagogisk dokumentation" av hillevi Lenz Taguchi


För ganska så exakt ett år sedan läste jag denna bok. Nu har jag läst den igen. Man kan tro att det inte borde hända så mycket med en människa på bara ett år men när jag nu läser igenom mina tankar runt denna bok från den tiden inser jag att jag faktiskt var en av alla de pedagoger som reagerade med ”När ska jag hinna det då?” om någon kom och sa att jag skulle dokumentera mera. Tid är ju egentligen det enda vi har ganska gott om. Kanske nite tid från barngrupp men vi har på en heltidstjänst 40 timmar per vecka till pedagogiskt arbete i eller ur barngrupp. Under detta senaste år har jag kommit till många insikter bl.a:

·    Mycket av vår dokumentation kan göras I barngrupp (med eller utan delaktiga barn beroende på dokumentationsform) för att sedan vara till grund för reflektioner UR barngrupp.
·    Verksamheten blir inte lidande av att jag går undan och skriver, verksamheten blir lidande om jag INTE går undan och skriver ner mina tankar.
·    All dokumentation som vi gör kommer verksamheten till gagn oavsett om vi gör den i första hand för oss själva, för barnen eller för politiker. Dokumentationen kan vi använda i diskussion med förskolechefen, när politiska beslut tas och när vi direkt vill påverka vår verksamhet.
·    Dokumentationen behövs för att vi ska komma ifrån en förskola baserad på vad vi tycker att barnen skall kunna och mot en förskola baserad på vad barnen kan och vill veta mer om.

”Barnen kommunicerar till pedagogen sina tankar och erfarenheterav t.ex. tidsbegreppet eller maskars liv. Via dokumentationen kan pedagogerna också kommunicera tillbaka till barnen. Pedagogen kan läsa upp för barnen vad de hade sagt gången innan, så att barnen får syn på sina egna tankar igen för att utgå från dem i sitt fortsatta tänkande.” (s.34)

Detta tycker jag fångar stora delar av poängen med att dokumentera. Nästa fas blir att ta med dokumentationen vidare till kollegorna och reflektera vidare för att sedan återgå till arbetet med barnen utifrån de olika tankar man fått i den gemensamma reflektionen och sålunda fortsätta dokumentationsspiralen för att fördjupa arbetet.

Det gäller att fånga hela läroprocessen från en av de första tankarna till att se när barnet återvänder till samma tema genom att t.ex. forma samma sak i lera som det tecknar eller leker. Då skapar barnet mening i sin egen process mot lärande och utveckling av sina egna tankar. Som pedagog behöver man vara lyhörd för dessa uttryck hos barnen.

Jag finner diskussionen om ”naturen som instruktör” kontra ”människan som skapare av kunskap” mycket intressant (s.42). I många samtal med andra pedagoger har jag funnit att synen på barn är otroligt olika beroende på vilka erfarenheter varje enskild pedagog har. Det som märks är dock att man antingen lutar åt det ena eller andra hållet här.  Enligt min egen uppfattning så kan jag inte avkräva barnen att de ska lära sig en specifik sak eller kunskap utifrån mitt förutbestämda mål just p.g.a att det som ansågs vara sant om t.ex. pedagogik eller naturvetenskap när jag var liten ligger långt ifrån vad som ansågs vara sant när min mamma var liten och det vi tror är sant idag kommer troligtvis inte anses som lika sant när mina barn blir stora. Därför är det min uppgift som pedagog att stötta barnen i sitt eget kunskapssökande och i sina egna efterforskningar för att finna sin sanning. Härvid kan man ju också säga att det inte finns någon nobelpristagare som fått priset för att den följt de forskningsresultat som redan funnits i flera år… Man måste våga tänka nytt för att samhället ska utvecklas och det är våra barn som behöver kunskapen i att tänka kritiskt och problemlösande när de växer upp. Jag som pedagog behöver våga gå ifrån mina tänkta rätta svar och lotsande frågor och våga undersöka hur barnen tänker och vad de undrar över. Däremot kan jag känna  att barnen ändå behöver få vissa förkunskaper med sig ut i livet. De flesta barn har dock en viss insikt i hur samhället är uppbyggt och visar intresse för saker som de undermedvetet vet att de kommer att behöva senare. T.ex räkning och bokstäver. Där behöver vi nästan bara bygga in detta i vår miljö så lär sig barnen mycket på egen hand men vi får heller inte vara rädda för att stötta de barn som är intresserade av sådana ”skolifierade” aktiviteter. Jag är däremot inte främmande för tanken att barnen skapar sig egna sätt att räkna och skriva på eftersom de då utforskar kommunikation utifrån sina erfarenheter och sina vardagskunskaper. Om barnen sedan får möjlighet att samtala med varandra om sina teorier kan de komma fram till en gemensam teori och utifrån denna sedan gå vidare ytterligare i sina efterforskningar. Är jag då en konstruktionistisk pragmatisk pedagog eller är jag då konstruktivistisk?

”Jag skulle kanske istället uttrycka samma sak genom att säga att först när vi får syn på hur vår egen syn på barn ser ut och hur den sätter sina spår i praktiken, kan vi på allvar arbeta mot en förändring av vårt synsätt och arbetssätt. Tror vi att barn är tomma kärl som fylls av erfarenheter och kunskaper, eller tror vi att barn är bärare av vår tids kultur och uttryck? Tror vi att barn är i ständigt behov av hjälp för att kunna förstå och lära sig saker, eller har vi tilltro till att de själva kan nå fram till kunskap? Ägnar vi oss åt att tycka synd om barn som har det svårt, eller försöker vi ta fram deras starka sidor och ge dem självkänsla i detta?” (s.70)

Detta citat avslutar mina reflektioner runt denna fantastiska och så tankeväckande bok då den barnsyn vi har är grundläggande för hur vi lägger upp vår verksamhet och därmed också vår dokumentation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar