lördag 1 september 2012

Vart går gränsen?

Den frågan har vi tagit upp till reflektion i arbetslaget den här veckan. Vart går gränsen för vad som är kränkande för individen resp vad vi kan tolerera? Tvååringar kan som bekant vara väldigt viljestarka men ibland måste man som pedagog vara lika viljestark till följd av vilka möjligheter man har för att t.ex. personalen ska få ut sin rast eller för att städpersonalen behöver ha tillgång till avdelningen.

Är det t.ex. ok att:

  • ta på ett vilt sparkande barn ytterkläder därför att alla måste gå ut då vi inte har personal som kan stanna inne när städet måste köra med skurmaskinen trots att barnet skriker "JAAAAAG VILL IIIINTE GÅÅÅÅ UUUUT!" och är jättearg?
  • säga att alla måste vara kvar inne på liggvilan (dock inte sova eller ens ligga ner) trots att barnet skriker "JAAAAAG VIIILL IIIINNNTE VARA HÄÄÄÄR!" pga att någon pedagog måste få sin rast och man därmed inte kan följa med barnet ut?
  • säga att alla barn ska sitta vid bordet när man ska äta och inte springa iväg för att leka?
dessa frågor har som sagt väckts (åter) under den gågna veckan. Är det ok att försöka forma barnet in i "förskolemallen"? Går det in under punkten att barnet skall utveckla sin förmåga att fungera i grupp och ta hänsyn till andra? Vi har vissa givna saker som bara måste fungera för att dagens ska rulla på. 

Visst har barnen hos oss valfrihet i grunden när möjlighet finns. De kan välja om de vill delta i samlingar och samtal, de kan välja på massa olika aktiviteter såväl inomhus som utomhus och ibland kan de ju faktiskt också välja OM de vill vara ute eller inne men ibland när det inte går...

Hur gör man då?

När är det ok att tänka: "jaja strunta i ytterkläderna och känn hur kallt det är då så får vi byta kläder sedan om du blir våt." och var går gränsen för vårt vuxenansvar där vi känner att vi måste ha barnen ordentligt klädda för att de inte ska bli sjuka?

Inom förskolans värld uppstår ofta den här typen av dilemman och jag antar att det händer alla pedagoger ibland men det känns lika svårt i bröstet när man måste gå emot barnens vilja. Visst livet är sådant, man får inte alltid som man vill men VART GÅR GRÄNSEN för när man ska få sin vilja igenom och inte? Jag brukar tänka att sålänge barnen inte kan komma till skada eller skada andra så ska jag säga JA till det mesta och därför känns det svårt ibland.

1 kommentar:

  1. Ja,det där känner jag igen.Jag tycker att vi vuxna,pedagoger i förskolan måste våga styra upp. Det betyder ofta att barnet/barnen inte kan få sin vilja igenom. Det är den krassa verkligheten, och du och jag som pedagoger har ju inte skapat detta. Det har samhället, politikerna , föräldrarna som valt att/ måste ha sina barn inom barnomsorgen, Tre /två pedagoger kan inte tillgodose tio,femton, tjugo barns ;Jag vill inte.....eller jag vill. Vi ska inte ha dåligt samvete eller avstå vår rast för att Kalle/Lisa vill.....samhället/politikerna har ansvar för verksamheternas möjligheter att tillgodose varje barns behov. Det kostar på och fina ord utan mening är ingenting värt för mig.

    SvaraRadera