söndag 11 mars 2012

Tankar om "Det tidiga språkbadet" av Rigmor Lindö

Som en del i vår fördjupning om hur vi stimulerar barngruppens språkutveckling har jag läst denna mycket intressanta bok. Författaren trycker på vikten av den pedagogiska dokumentationen som grund för arbetet då detta leder till att barnens verkliga intresse upptas i t.ex temaarbeten och skapar ett engagemang hos barnen.

" Med en sådan barn- och kunskapssyn följer kravet på engagerade pedagoger som anstränger sig för att få inblickar i barnens världar så att de kan utmana barnens nyfikenhet. En viktig kvalitet är att planera, dokumentera och utvärdera innehåll och arbetssätt och synliggöra lärandeprocesser för såväl barn som vuxna." (s.24)

Jag känner att det är en stor utmaning att verkligen få syn på barnens inre tankar. Ibland undrar jag om de säger vad de tror att jag vill höra. Barn är smarta, de tolkar ansiktsuttryck och snabba blickar pedagoger emellan. Hur ska man gå tillväga för att inte signalera att det finns ett rätt och ett fel svar? Hur kan man lära sig att ställa öppna frågor?

Författaren påvisar också vikten av att den pedagogiska miljön stimulerar till språkliga möten. Detta är något som jag alldeles nyligen har börjat fundera djupare över. Vart finns våra mötesplatser? Är de utformade för att främja samarbete och samtal?

Jag tänker att det är viktigt att lyfta fram hur det språkliga materialet framhävs och vad som finns att språka med. Att använda sig av handdockor, sagolådor, flanosagor och annat konkret material som barnen så småningom kan använda sig av själva när de utforskar språket torde ju stärka det språkliga självförtroendet. Detsamma gäller när man läser böcker för barn. Ofta hör man böcker läsas ganska monotont och många böcker avhandlas på kort tid men författaren belyser vikten av att ha fördjupade boksamtal med alla barn, även de minsta. Genom att ställa frågor som "Undrar vad som ska hända nu?" och "Vad kan de vara rädda för?" visar man barnen olika lässtrategier som de har nytta av när de sedan ska lära sig läsa. Med de minsta barnen kanske man själv besvarar frågorna men de något äldre kan ju reflektera runt vad de tror. Som vuxen är det viktigt att tänka på HUR man läser dvs med inlevelse och känsla, gärna med olika röster för att skapa en känsla hos barnen.

Jag tycker att den berättarmodell för 6-7-åringar som beskrivs på s. 168 är intressant. Jag gillar att jobba så, gärna utifrån den sagokortlek som ju återfinns på många förskolor nuförtiden. Att slumpen kan få avgöra lite hur sagan blir eller så kan man strukturera upp korten i kategorihögar. För med de något mindre barnen känner jag att en bild eller något annat konkret kan vara bra att hänga upp tankarna på. Att i detta läge använda en diktafon och låta barnen höra den färdiga saga som de producerat och sedan tillsammans skriva texten i datorn och rita bilder till utvidgar arbetet ytterligare. Just nu jobbar jag mest med 3-4-åringar och då finner jag detta sätt lite för avancerat men jag kan knappt vänta tills min grupp blir lite äldre...

Däremot kan jag ju faktiskt börja jobba med att låta barnen berätta på andra sätt. Författaren beskriver hur man kan börja låta barnen ta med en favoritleksak, en bok eller något annat hemifrån och berätta för kompisarna i gruppen. Kanske med hjälp av en vacker berättarpåse? Och kanske kan det ge en ingång till samtal om ansvar för saker och förståelse för varandras tankar..

Vad gäller författarens tankar om att låta barnen möta olika genrer känner jag att jag har lite att utveckla. Oftast blir det ju det vanliga med bilderböcker, rim och ramsor men det är ju viktigt att läsa folksagor, dikter och liknande också. Och det vet jag. Egentligen. Jag läste för några år sedan Bruno Bettelheims bok "Sagans förtrollande värld" och blev helt frälst men det är det där med att veta och att göra... Det tar tid att förändra sig...

Sammanfattningsvis så gäller det att ta tillvara tillfällen till språkande hela tiden, hela dagen. I samling, när man bygger tillsammans, när man äter mat, när man leker, när man läser. Att diskutera och reflektera tillsammans kring böcker och att visa på tekniker som vi vuxna använder oss av.

Själv har jag fortfarande svårt att komma ihåg det här med öppna frågor och boksamtal men nu är jag medveten om mina brister och tänker till lite extra i vardagssituationerna. För jag håller med författaren om att det inte är under en 20 minuter lång språksamling som barnen utvecklar sitt språk, det är hela tiden och det är vår uppgift att stötta denna utveckling!

"Om barnen dagligen skolas in i denna litteraturpedagogik från tidig ålder så lär de sig så småningom hur erfarna läsare gör . När de börjar läsa på egen hand nöjer de sig inte med att läsa "på raderna" utan kommer att ställa frågor till text och bild och använda sig av de strategier som de fått smaka på som lyssnare under förskoleåren." (s.245)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar