söndag 4 mars 2012

Tankar om "Att fånga lärandet" av Christina Wehner-Godée

Jag vill börja med ett citat.
"Läroplanerna fokuserar barn och ungdomars eget kunskapssökande. De lärare som kan se att barns och ungdomars möjligheter till förändring även beror på pedagogiken, det material som finns tillgängligt och den miljö de vistas i kan skapa en verksamhet som inbjuder till lek och kreativt lustfyllt lärande som stöttar kunskapssökandet." (s.13)

Om man greppar dessa ord ordentligt tänker jag att man har kommit långt. Jag har precis börjat tänka djupare runt dessa frågor och känner att ju mer jag läser desto mindre känns det som jag kan, att jag behöver mer. I arbetslaget har vi just börjat diskutera lite grann i dessa banor men vi har alla olika utgångspunkt och olika erfarenheter med oss i våra ryggsäckar. Vissa är mer gammelmodiga och vill bevara det gamla och vissa (jag t.ex) är mer, kanske alltför mycket, moderna. Jag tror att vi kompletterar varandra och kan få stor nytta av dessa samtal.

Jag är nog ganska Reggio-inriktad i mitt sätt att dokumentera och det sammanfaller till viss del med författarens tankar. Jag tror på välarbetade dokumentationer som kan ligga till grund såväl för egen reflektion, diskussion i arbetslaget samt för samtal med barnen. Själv kommer jag på mig med att jag kanske borde tagit med någon mer kommentar från barnen eller ytterligare några av deras tankar och det tror jag är nyttigt. Då lär jag mig till nästa gång. Det viktiga är att man inte ger upp utan fortsätter att göra dokumentationer kring pågående projekt. Sedan kan det gälla några veckor eller årsprojekt. Våga leka med datorn! är min paroll.

I boken tar författaren upp vikten av att utvärdera sin miljö kontinuerligt. Vad signalerar rummen till barnen, till pedagogerna? Vad signalerar leksakerna? Jag tänker att det är viktigt att ta sig tid och observera vad som sker i de olika rummen och hur det tillgängliga materialen används av barnen för att man ska kunna göra relevanta förändringar. Jag funderar just nu i banorna med olika tydliga platser som tydligt visar vad som kan ske i olika vrår och rum. Kanske räcker det att byta plats på dramarummet och konstruktionsvrån för att ge mer liv åt dramaleken? Vissa rum signalerar helt enkelt "kom och spring i mig, gärna med hög volym..." Och det kan vi inte klandra barnen för.

Författaren tar även upp något som jag brinner för och som inte kan sägas för ofta:
"I både förskolan, skolan och fritidshemmen förekommer det så kallade fylleriövningar, fabrikstillverkade former och färdiga mallar. Läromedelsförfattaren eller tillverkaren bestämmer hur det färdiga resultatet ska se ut. Barnen själva, lärare och föräldrar kan vara nöjda med resultatet. Men processen hindras att komma igång och därmed även möjligheterna till förändringar. Resultatet av aktiviteten blir densamma första dagen som dagen därpå, nästa dag och nästa gång." (s.53)

Jag kan bli oerhört frustrerad av färdiga mallar, färdiga sätt att tillverka "pyssel" på, ritkopior, sykort och vävar. Tidsfördriv. Vart står det i läroplanen att barnen bara ska fördriva sin tid hos oss? Det står däremot att vi ska stimulera barnen, att förskolan ska erbjuda ett lustfyllt LÄRANDE och att miljön ska stimulera kreativiteten. Visst kan man ha vissa av dessa saker, de är ju nästan fastrotade i många förskolor MEN barnen kan själva rita en bild i svart tusch och sedan fylla i med färg, barnen kan själva rita en bild som överförs till sykort... Det utmanar. Man måste tänka ett steg till. Jag tycker att kycklingben, plasthattar, näbbar och skallerögon borde bannlysas, Hur många av oss har inte en sådan där stiliserad kyckling som faktiskt inte blir personlig bara för att man valde en annan färg på hatten och fjädern än kompisen? Än värre är det när pedagoger går in och "fixar till" eller gör om något som blivit fel. Vad säger det barnet? Att produkten helst ska vara felfri. Inte att det duger som du gjort, vad duktig du är!

Följande punkter tar författaren upp som frågeställningar för den som dokumenterar att fundera över VARJE GÅNG:

  • Vad är det jag önskar fånga in?
  • Vad ska jag använda materialet till?
  • Vem ska se det?
  • Kan det tänkas att någon är emot att jag dokumenterar?
Ett intressant ämne som Wehner-Godée tar upp är vikten av att lära sig att ställa frågor som man inte redan vet svaret på. Att hålla riktiga barnintervjuer handlar inte om att fråga en femåring vad han heter och var han bor för det har han oftast vetat i flera år. Och han vet att jag vet att han vet. Därmed känns inte mitt intresse genuint för barnet. Att istället fråga vad barnet helst gör när det inte är på förskolan eller vilken musik det tycker bäst om visar att jag verkligen vill veta vad barnet tycker och tänker. Jag försöker att inte ställa uppenbara frågor utan att tänka till först men det är inte alltid lätt.

Boken var lättläst och inte alltför tjock med en genomgång av olika sätt att dokumentera på och jag tror att den här boken kan vara en bra grund för pedagoger som vill utveckla sin pedagogiska dokumentation på olika sätt.

2 kommentarer:

  1. Ni verkar dokumentera en hel del, hur hinner ni? När gör ni det? verkar vara en väldigt bra bok, jag skall läsa den vid tillfälle. Det är så mycket jag skulle vilja läsa, men hinner inte riktigt antar att det är prioritering.
    jag tycker inte hellr om när pedagoger går in och rättar till det barnen gjort väldigt tanklöst . Det är dock mångas åsikter som skall få finnas så det blir inte alltid som man vill.
    Kram/
    Berit

    SvaraRadera
  2. Väldigt bra reflekterat av dig gällande denna bok som jag också läst och förundrats över. Hur man kommer vidare och får med sig sina kollegor så det blir nån helhet för barnen på förskolan. Det stämmer så bra med mina tankar som förskollärare också.

    SvaraRadera