tisdag 6 september 2011

Tankar kring "Att göra lärandet synligt" Project Zero & Reggio Children del 3

Som traditionell förskollärare kände jag först ett visst mått av motstånd mot att barnen ska ”värdera” varandras bilder. Efter ett tag sjönk det dock in i sinnet att det inte är barnets konstnärlighet som ska bedömas utan att det ska vara som en diskussion om verket. Nu känns det som om jag skulle våga be barnen berätta om hur de tänkt för varandra.

En lärande grupp är ”en samling personer som är emotionellt, intellektuellt och estetiskt engagerade i att lössa problem, skapa produkter och mening – en samling där varje person lär sig både självständigt och genom andras sätt att lära.” (s.285)
Detta känns som en bra sammanfattning för om jag som pedagog har en samling eller planerad aktivitet som bara två barn tycker är rolig så är det bara de två barnen som kommer att lära sig och de andra sex barnen har tråkigt. Väljer jag att dela gruppen över dagen för olika aktiviteter utöver den gemensamma morgonsamlingen så kanske jag fångar fler barns intresse. Alla barn behöver inte göra allt.

”Att dokumentera barnens arbete handlar inte om att skapa vackra väggtavlor eller utställningar utan om att följa och forma kunskapsbyggandets process.” (s.289)
Jag tycker det är svårt att hinna med att ta kort, anteckna händelseförlopp och följa barnens diskussioner. Oftast blir det antingen eller. På ett sätt tror jag att vi jobbar ganska bra med olika sätt att lära när vi jobbar med någon form av tema på vår förskola. Vi pratar, sjunger, läser och spelar om temat. Vi ritar och tittar kanske på någon film MEN det är oftast vi pedagoger som bestämt vem, vad, var, när, varför och hur det ska göras. Bra tänkt men inte alltid på barnens villkor alltså. Och så ska givetvis alla göra allt vilket inte heller är bra men som har blivit någon sorts produkt av tidsbristen. Detta hinder behöver jag försöka komma runt.

Steve Seidels diskussion (s.309) om vart barns och elevers produkter i form av bilder, tester, texter, skapelser etc. tar vägen tyckte jag var intressant. Som förskollärare skickar jag med ”pysselbarnen” MASSOR av teckningar, målningar och pyssel hem varje vecka. Det är barnen som kallar det pyssel, allt som de gör som inte är gjort av papper och färg. I alla fall en hel del av alla dessa skapelser får man nog förmoda landar i familjens papperskorg. Då känns det extra viktigt att belysa processen lika mycket om inte mer än slutprodukten. Sedan tror jag att jag behöver diskutera med barnen huruvida allt ska sparas eller om en del saker görs av läroskäl och därför kan kastas när de klippt färdigt papperet i småbitar, eller om de kan använda småbitarna till något annat.

Detta var en mycket stor och tung men väldigt tankeväckande bok som absolut är värd att läsa för den som har lite tid över!

1 kommentar:

  1. Många bra tankar där, skall försöka hinna läsa den.
    Visst är det processen som är viktig och inte målet. När jag började jobba för 23 år sedan satt alla och sydde eller vävde, tack och lov är det ett tag sedan jag såg dessa vävar som tog en massa tid och inte behöver alla kunna väva inte.
    Känns som vi kommit en bit på väg när det gäller att förstå på vilket sätt barn lär sig och det känns härligt.
    Ha en fortsatt härlig torsdag.
    Kram Berit

    SvaraRadera