söndag 3 juli 2011

Tankar kring "Pedagogiska Kullerbyttor" av Karin Wallin del 2

Jag tycker att diskussionen om barns godhet/ondhet och leksakers inflytande är intressant. Som mor till en treåring ser jag med andra ögon på film och leksaker än vad jag gjorde tidigare. Varför traggla samma gamla tema om bondgården eller ekorren och kanske kanske fånga en liten del av gruppen, när man istället kan ta klivet in i barnets upplevelsevärld och jobba med Blixten McQueen eller Hello Kitty ibland? Visst låter det som en krock med genuspedagogiken men då kan man ju föra diskussioner med barnen i grupperna för att motverka just detta.

Jag håller med författaren om att man inte måste hålla fast vid alla gamla ”dagisritualer” utan att det räcker med de allra viktigaste reglerna. Det är en utmaning för de vuxna men det kan stimulera barnens självständighet. Visst är det viktigt med rutiner men de behöver inte se ut som de gjorde på den tiden när det var barnpassning som var det stora arbetet på daghemmen.

”Som vuxna pedagoger måste vi lära oss att stå ut med att inte veta hur slutprodukten skall bli eller vart det hela ska leda”(s.59)
Det kan nog inte sägas bättre. Jag med mitt kontrollbehov och behov av ordning i lagom mängd måste inse att om barnets uppdrag är att göra en fisk så är det barnets bild av en fisk och inte min som ska växa fram! Även om barnets fisk är taggig och rosa med åtta fenor och horn.

Om barnet får ramar till sin uppgift istället för ett ”måla vad du vill” så blir kreativiteten ofta större. D.v.s. att jag som pedagog kan ge barnet uppgiften att skapa en fisk men friheten att använda vad det vill i ateljén för att utföra uppgiften. Annars kan barnet vara svårstartat och inte riktigt veta vad det ska ta sig för och kommer därför inte riktigt igång med något alls. Denna tanken är ny för mig men verkar ju helt logisk när jag tänker på det.

Observationer tycker jag är svårt. Delvis kanske för att det inte var någon stor del av min utbildning och för att jag sällan får tid över till utomstående observation. Kanske skulle det fungera att göra färdiga spaltdiagram som författaren beskriver där man bara fyller i aktivitet och ett barn i varje spalt så att man lätt kan följa vem som säger vad i samspelet. (s.67) Bra att ha tillhands! Visst brukar jag försöka ha en kamera tillhands men oftast blir bilderna snabbt printade i en standardmall från datorn. Kanske man kan låna en videokamera på stativ eller börja använda bandspelare som komplement?

Jag har inte tidigare reflekterat över upplägget i barns bilder men jag inser direkt att ”så är det ju!” när jag läser om genomskinliga figurer och bilar och om likheten med de gamla egyptiernas bilder! Precis så målar ju många barn och kombinerar olika perspektiv genom att måla varje sak från lättast möjliga vinkel.

Mycket intressant hur man kan använda verkliga konstbilder i arbetet med barn. Ge dem först ett uppdrag att gestalta och berätta sedan om att det funnits en konstnär som löste problemet såhär. Här återkommer tanken att inte låsa barnens kreativa föreställningsvärld i förväg.

På s.90 läser jag något spännande. En förskola som totalt vågat bryta de traditionella dagsrutinerna! Att gå ut efter frukost, sedan in senast till frukten och samlingen före lunch… Det kanske vore ett bra upplägg för den ljusare delen av året? Detta ligger i linje med mina tankar om att skapa en mindre uppstyckad dag för barnen. Ett annat intressant upplägg är att dela upp de stora och de små inne och ute. Om de små är ute på förmiddagen ena dagen när de stora är inne så byter man dagen efter. På så sätt får båda grupperna två stunders ”egentid” varje dag med samspel däremellan. Då stör de inte varandra och får större möjlighet till koncentration.

Wallin påtalar att man för de större barnen bör bygga rum i rummen för att skapa koncentrationshörn. Detta tror jag att vi kan uppnå i våra nya lokaler då vi tänkt i just dessa banor. I vårt stora allrum skärmar två halvhöga (ca 120 cm) hyllor av mellan bygg-/bilhörnet och spel/pysselhörnet och ateljén är byggd i vinkel vilket skapar automatisk avskärmning. Wallin skriver också att man för de minsta bör möblera bl.a. för utveckling av motoriken vilket jag också tror att vi lyckats ganska bra med då vi i vårt stora matrum har en rutschkana, en stor hoppbar grop och sparad golvyta för yviga lekar. Tyvärr har vi här höga bord och stolar vilket påverkar barnens möjlighet till självständighet. Författaren beskriver i dessa fall den vuxna pedagogen som en sorts slav som får hjälpa barnet upp, skjuta in stolen, plocka upp saker som trillar ner, hämta kompletterande material, dra ut stolen och hjälpa barnet ner. Innerst inne tror jag också på att barn i olika åldrar behöver möbler i olika storlek. Jag tillhör själv de pedagoger som redan har diskproblem i ryggen men som tror att felaktiga möbler och många lyft är boven i dramat. Låga möbler tror jag skonar ryggen genom färre lyft samtidigt som barnens självständighet ökar. Men på vår förskola är jag i minoritet i frågan så vi har kompromissat oss fram till två stora höga bord och två mindre ”lekis”-höga bord med tillhörande stolar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar