söndag 3 juli 2011

Tankar kring "Pedagogiska Kullerbyttor" av Karin Wallin del 1

”Om barn inte bär sig åt så som de teoretiskt borde göra så är det inte nödvändigtvis fel på barnen. Det kan vara teorin som är felaktig, föråldrad eller giltig endast under givna betingelser. Barnen är utgångspunkten.” (s.10)
Det här är så bra sagt! Borde vi inte oftare utgår från den barngrupp, de individer och den sammansättning vi har JUST NU?

Jag tycker att det verkar spännande att utmana barnen att måla av varandra och saker. Att se hur de löser det tredimensionella problemet blir ju nytt varje gång.

”Läraren är inte i centrum i en skolas verksamhet. Det är barnen allt kretsar kring.” (s.24)
Detta har vi precis börjat fundera djupare kring på vår förskola. Alltför ofta planerar vi allt i detalj och förväntar oss att barnen bara skall ”följa med”. En gång om året släpper vi allt och följer barnen och det är när det är melodifestival på TV och detta upptar deras värld, alltså borde vi kunna göra det annars också!

”Försök och misstag ger handalag”
Man måste låta barnen prova igen och igen och igen och inte ge dem alla svar direkt. Som pedagog känner jag att det är en utmaning varje gång jag t.ex sitter med Play-doh-leran att inte göra korvar, bollar och skålar åt barnen.

Författaren beskriver en väldigt målande beskrivning av hur fel det kan gå när man i ”all välmening” förstör för barnet. Avdelningen har för dagen en vikarie som försöker få ett barn att måla något påskigt. Helst en häxa. Eftersom barnet fortfarande ”bara” experimenterar med färger målar vikarien en häxa på barnets teckning. Barnet vet att det inte kan måla så fint ändå så det slutar måla helt och tappar intresset för målningen. Jag tror att det i vissa fall kan vara svårt att förmedla tanken att INTE VISA både till kollegor, vikarier och studenter. Många vuxna finner nog en viss stolthet och glädje när barnen beundrande flockas och vill att man sa rita en traktor eller vika ett flygplan till. När man ser barnets beundran måste man också se hur ofta de plötsligt slutar rita eller försöka konstruera ett fungerande flygplan därför att de själva ”inte kan lika fint”. Jag vill tro att jag har blivit bättre på att inte visa och att uppmuntra barnen till egna försök genom frågor istället.

Jag är en sådan person som gärna har en färdig planering med listor och förberedelser klara långt i förväg. När jag läser om att snabbt och lätt hoppa från sin planering blir jag lite orolig. Klarar jag det? Jo, det gör jag nog men det kommer att ta några, kanske många, år innan jag helt kommit in i det.

”Det är skillnad mellan kreativitet och tidsfördriv”
Man klarar sig bra utan en massa fylleriuppgifter som målarboksbilder eller färdiga spel på datorn. Istället kan ju barnen få mer tankeväckande uppgifter och i datorn få jobba i ett riktigt fotoprogram, word eller paint. Varför inte skapa sin egen fylleriuppgift genom att jobba grafiskt i paint, skriva ut och sedan fylla i med vanlig färg? Ibland kan dock både barn och vuxna behöva ett rent tidsfördriv om man t.ex. är riktigt trött sent på eftermiddagen.  

Enda gången jag ger barnen ett tips eller ett handtag är om jag ser att de förstått själva problemet” (s.49)
Såhär skulle jag också vilja jobba och tänka. Att inte gå in i t.ex. problemlösningen även om jag ser att det inte kommer fungera men veta när det är dags att visa ett handgrepp.
Barn måste få vara barn. Författarens tanke att starta upp ett tema om t.ex. rymden genom att länge låta barnens fantasi kring detta flöda inspirerar mig. Att jobba vidare med fantasierna tills en naturlig ingång till riktiga faktaböcker visar sig känns som ”rätt” väg att gå. Att som jag och, tror jag, de flesta andra ofta gör och börjar med att låna faktaböcker kan ju fullkomligt kväva fantasin och blir en felaktig start för barnen. Det börjar liksom på en alltför hög nivå. Världen förändras snabbt. ”Vi kan inte föreställa oss faxar, mobiler, Internet och virtuella verkligheter innan de existerar. På samma sätt kan vi inte nu föreställa oss den värld som våra barn skall leva i som vuxna.” Barn behöver en praktisk verkstad där de får pröva sina olika teorier på för dem konkreta sätt. Att som pedagog börja ett tema med att läsa en en faktabok kan ta död på den forskarinspirationen eftersom jag då ger barnet svar på frågor som det ännu inte ställt. Mitt uppdrag ska ju vara att ge barnen möjlighet till utforskande, inte tvärtom. Här får jag höja ett pekfinger åt mig själv då detta faktiskt låter så logiskt att jag borde tänkt på det själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar